Foto:sweden.se Jag vet att ni vet, varför bloggen har stått stilla. I fredags eftermiddag tog allt stopp och livet tog en annan vändning. Livet har hela helgen varit på paus. Timmarna innan allt hände, befann jag mig kvarteret bakom, jag cyklade så som så många gånger på den där gatan, som jag gör ett par gånger i veckan. Tiden, slumpen, tajmingen ville något annat för mig den här dagen. Ändå var jag mitt i det, instinktivt ville jag bara hämta mina barn, vara med min familj, rädda dem. Så blev det. I kaos och panik, av rykten som snabbt spreds, helikoptrar över huvudet, skrikande poliser, och människor som sprang överallt. Vi var alla så rädda, vi låste in oss familjen och har bara varit vi hela helgen. Det är flera av mina närmsta vänner som har drabbats väldigt nära av detta på olika sätt. Så jag finner faktiskt inte ord för vad jag ska skriva för detta onda. Samtidigt kan jag inte lämna det oberört här från bloggen. Min blogg, en del av mitt liv, som måste gå vidare, vara som så vanligt det bara går, det måste gå, jag ska försöka. Jag känner i hela mitt hjärta, förmodligen för alltid, för er som såg, för er som har hjälpt till, ni som var där, ni som fanns, ni som saknar - Stockholm - Sverige - i hela mitt hjärta.
