Det här är den sista bilden jag har på mig och magen, tagen ett par dagar innan Nils ville komma ut lite för tidigt. Att det nu gått redan 3 veckor sedan han kom den där dagen på min bästis födelsedag, på min lyckodag och tippade förlossningsdag den 9 augusti 2012, det känns fortfarande helt overkligt. Att föda barn är inga rosa moln, inte när man ligger där, för det gör ont och det känns. Men det är inte det som är det häftiga med att ha fött barn tycker jag, utan alla kännslor och tankar som uppstår runt omkring, det är det häftigaste jag har varit med om! Jag tänkte inte berätta om någon förskönad förlossningshistoria här inte, eller skräckupplevelse utan bara lite kort om min resa från Frida - till mamma. Det var onsdagkväll och jag stod hemma och hejade på det spännande slutet av OS-handbollsmatchen Sverige-Danmark. Det var så spänande att jag tog i och pang! så gick vattnet...precis som på film, med 1,5 liter vatten över hela vardagsrummet och jag i ett stort gapskratt framför en mycket förvånad Hampus. Utan värkar åkte vi in för en koll på BB Stockholm. Väl hemma nån timme senare kom första värken när jag försökte äta en något försenad middag. Värkarna kom direkt 5-6 st på 10 minuter. Det var först då som jag fattade, att här ska det bli en bebis i natt! Efter helt okej hanterbara värkar men täta och en dusch så var det läge att åka in. Kl 02.30 mitt i den ljumma sommarnatten fick vi vårt rum där vårt barn skulle komma till världen. Värkarna fortsatte att komma lika tätt, vilket var jobbigare än värkarnas styrka. Jag fick lustgas och epidural vid kl 05.00 och sen hade jag ett par lugna timmar. Hampus vilade bredvid mig och jag låg och drack nyponsoppa. Jag tänkte, men herregud, ska det vara så hääär enkelt?! ja då kan jag minsann föda alla andras barn oxå, jag kände mig lurad på smärtan på något sätt. Men sen, ja då slapp jag fundera på hur det skulle kännas att föda barn. Från kl 8-10.30 väntade de värsta timmarna. Smärtan av värkarna var borta men trycksmärtan gick inte att hantera, den var ofattbart jobbig, men samtidigt aldrig outhärdlig. Jag var hela tiden väldigt medveten och fokuserad tror jag, med stort stöd av Hampus som hela tiden hjälpte mig under de jobbigaste timmarna. Jag hade regelbundna långa och täta tryckvärkar och det tyckte jag nog var värst, jag fick aldrig chans att vila mig mellan dem. Sen vid 11-12 var lugnet före stormen kan man säga. Kl 12.00 frågade de mig om jag var redo att krysta. Om!? ja men nu kör vi sa jag! 3-4 värkar senare, på drygt en kvart kl 12.29 var mina första ord - det är en pojke! Så fin, så mjuk, så ny och oförstörd. Den närmsta timmen var omtumlande och den ljuvliga frukostbrickan som alla talat om fick jag inte i mig, det var så mycket andra intryck. Lill-killen undersöktes och jag med. Jag mådde prima och det gjorde han med, 51 cm lång och 3650g. Vi visste ju inte vem det skulle bli och Nils var heller inte bestämt sen innan. Vi tog varje minut som den kom, som den den första i resten av våra liv. För så är det verkligen, det var timmarna där efter som är mitt livs häftigaste, det var där och då som vår resa började med vår nya familjemedlem. Det är känslorna som infinner sig i kroppen som för mig har gjort det här med att föda barn till min livs bästa upplevelse. Jag njuter och uppskattar verkligen att jag har fått möjligheten till att få det här underverket i mitt liv, att få en son som gör mig till världens stoltaste. Samtidigt som jag skriver det här sneglar jag till höger, där hör jag en liten suck från Nils som än en gång får mina tårar att trilla av lycka....
