Nu börjar det inte bara bli dags för oss att göra oss redo för en bebis, utan framför allt för Nils att få ett syskon - han ska ju bli storebror! Han är ju 3 år så han förstår det mesta, det går att prata och berätta, han är spänd och förväntansfull. Samtidigt tror jag inte alls att han förstår innebörden av att ha en bebis här även om vi säger att när den kommer så ska den stanna. Minskad uppmärksamhet från mamma och pappa, förflyttad fokus, minskad tid och mycket mer och det är nog även sånt som även jag kan ta till mig men inte sätta i relation till hur det ska bli. Vi pratar mycket om bebisen här hemma, hur den ska åka vagn, var och hur den ska sova, Nils har fått följa med och både se och lyssna på bebisen, han ska få köpa en present. Nils tror dock att tomten kommer med bebisen, ibland varje år?! Han tror också att han ska bära runt på bebisen för att den ska vara tyst, ibland tror han att det är en lillebror med snippa och han har lovat att sova hela nätterna i sin säng när bebisen ska sova med mamma. Fantasi, barn är underbara och vissa saker blir ju som sagt upp och ner! En kompis sa en rolig jämförelse, med att det borde vara ungefär samma sak om om ens partner kom hem med en ny tjej en dag, sa att nu flyttar hon in här, jag tycker om henne lika mycket som du och nu ska vi leva tillsammans, kanske inte vore så kul ändå? Just nu är det en del tjiv, uppmärksamhetsfokus och fighter här hemma, det är nog nån som mycket väl känner av att det börjar närma sig. Hur har ni gjort med era barn och syskon, några tips å tankar?
