En gång i tiden, för inte många år sen så levde jag för skidåkningen, med skidåkningen, ett med snön. Jag ville leva så i resten av mitt liv. Men ibland ändras förutsättningarna och tiden går åt ett annat håll. Då levde jag i Åre, mitt liv var Åre, nu är det inte längre det. Men jag kan inte låta bli att känna att jag och snön liksom hör ihop, för alltid. Så det är med gläde jag knäpper pjäxorna igen, går in i min egen värld och jag fullkomligt älskar det här. Jag kommer alltid att brinna för skidåkningen, hur kunde jag glömma hur gott mjölksyra från utpumpade skidben smakar?!
