Imorse gick jag utan jacka för första gången. Vi lämnade vagnen hemma och den lilla tog min hand på ett så självklart sätt. Vi gick hand i hand hela vägen till dagis. Vi småpratade tillsammans, mest Nils, jag hmmade, lyssnade och nickade åt denna ivriga och blandade diskussion om livet. Jag går hand i hand med MIN son, på vårens första varma dag, dagen då träden spricker ut. Allt är så himla vackert, jag vill stanna tiden i den här stunden, det är den som får mig att känna att jag lever. Lever för första gången på flera veckor, jag är så otroligt lycklig å tacksam över en sån här fin liten stund i vardagen, tänk att just jag får uppleva den, det är bättre än allt jag någonsin kunnat drömma om.
