Ni kanske tror att det här är nu, det är det inte, det är faktiskt exakt för prick ett år sen. Efter en tuff tid, så vände det äntligen, jag var så redo och när jag tog den här bilden, så kände jag mig faktiskt lyckligast i världen! Dagen efter så rasade allt, alla mina drömmar, hela min värld, så oväntat och så plötsligt. Nu sitter jag här, ett år senare och funderar över varför jag har sparat den här bilden? Och aldrig i mitt liv, trodde jag att jag skulle visa den för er, det var ju min sorg, en av många. Men nu gör jag det här, delar med mig av den, inte för min skull, inte för medkänsla, utan för att visa att det ÄR svårt det här med att få barn, vissa vill eller kan inte förstå och vägen dit är inte alltid den lyckligaste, men hoppet finns kvar och nu sitter jag här ett år senare med en bebis i magen. Det kan ju vända, det kan faktiskt gå bra, även om rädslan för det värsta fortfarande finns där ibland. Det här missfallet var ett av flera, just den här gången blev jag inlagd på sjukhus och resten av den händelsen vill jag helst glömma bort, i min värld hade jag just förlorat ett barn. Jag hade ett missfall innan Nils, men då kunde jag inte riktigt ta in det. Alla som har följt efter Nils, har påverkat mig desto mer. När jag tänker efter, så inser jag att jag de två senaste åren är det sammanlagt bara fyra månader totalt som jag inte har varit gravid. Det tär på både kroppen, men även på psyket, men mitt i allt detta så har jag på nått sätt varit stark, även när jag har varit svag. Det finns inga förklaringar till varför det har blivit som det har blivit, gravid kan jag uppenbarligen bli, men desto svårare att behålla det, ingen kan svara på varför. Inte någon gång har det heller börjat av sig själv, det har alltid upptäckts på ett ultraljud. Så att jag den här graviditeten, liksom alla andra, har jag varit rädd, är fortfarande det, men nu säger magkänslan att det här kommer ju gå bra! Det gick ju faktiskt av sig själv den här gången också, men utan blod och tårar. Jag vill bara att alla ni tjejer, mammor, pappor och familjer som kämpar för barn och syskon, vilken jäkla skit det kan vara och ni är knappast ensamma i era känslor och tankar. Håll ihop och försök - det kan vända och jag vill ge er hopp. /f
