Det här har varit min första vecka tillbaka från mammaledigheten. Ja eller "mammaledighet" jag har ju faktiskt jobbat ungefär 50% i snitt, men samtidigt balanserat dagarna med Line. Det har ju gått hur bra som helst faktiskt! Och det är ju ett val som jag själv har gjort. Men, nu inser jag ju oxå - är det så HÄR det kan/ska vara?! Jag har nog varit lite i min egen bubbla under ett år, inte riktigt fattat ibland vad jag har hållit på med om jag ska vara ärlig. För ingen människa klarar att vara överallt samtidigt och leverera på alla plan, varken som mamma, vän eller företagare. Nu är jag tillbaka på rätt spår igen, och har lämnat över till Hampus innan Line ska börja på förskolan. Samtidigt känns det konstigt, det är en mix av tomhet och saknad, med lättnad och frihet. Det känns ändå bra att det är han som har henne så här i början och får än en gång sköta inskolningen. Då känns inte separationen så plötslig och lika jobbig tycker jag. Samtidigt som man får tillbaka massor av tid igen, så är det med viss vemodighet. När jag gjorde det med Nils, så liksom hoppades jag hela tiden att det inte skulle vara sista gången, det fanns ju hela tiden en liten dröm om Line, så som det lyckligtvis blev till slut. Den här gången är det så mycket mer definitivt, troligtvis kommer jag kanske aldrig någonsin mer i hela mitt liv får vara hemma med en liten bebis. Det är på något vis lite sorgligt för mig. Jag borde inte tänka så, men det gör jag. Men kul är det att vara tillbaka på jobbet och på ett nytt dessutom! På redaktionen på mama, fylld med härliga och roliga kollegor. Jag ser verkligen fram emot den här våren! Hur ser och känner ni på det här med att komma tillbaka efter att ha varit mammaledighet?
